En flicka gråter på toaletten medan skoldansen pågår. Hon har just våldtagits till döds.

En annan ligger med avhugget huvud på det schackrutiga golvet i sin trappuppgång.

De båda misstänka gärningsmännen verkar inom musik som kan sorteras inom genren fuckstep.

Det är sanningen.

Så kalla mig jude. Bannlys mig från ditt dansgolv. Men det är dags att ta upp diskussionen om den snedvridna människosyn som fuckstep fortfarande kommer undan med.

Det är ingen slump att både den ene artisten, som var med då en 11-årig flicka våldtogs i hans backstagerum, och den andre artisten, som misstänks för att ha misshandlat sin unga fru medvetslös, båda är stora inom fuckstep. Alla vet att genren glorifierar laser och Xanofan. Det är så djupt insjunket i vårt medvetande att man inte längre reagerar på bara laserkanoner och skakande vaginor som fläskas ut kring männen i videorna.

Man har accepterat att tjejer är knax’n’cuvs. Man bortser från kvinnoförnedrande texter, för beatet är så coolt och laser. Man skojar till och med om innehållet i låtarna. Står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på flickpolarna.

Fast det är inte roligt. Inte när man är en knax med avhugget huvud. Eller en cuv, som våldtagits till döds i ett backstagerum innan konserten.

En av världens störste fucksteppare Habibi Resal inledde sin Hultsfredsspelning 2205 med att visa en p-rulle där han avslutade hela akten med att skjuta ena tjejen i huvudet och sedan dansa på hennes grav. Några kanske skrattade åt det bisarra i att visa en sådan film för femton miljoner taniga indieungar i en skog i Småland.

Men alla gick vi därifrån med ett slags okej. Det är okej att behandla kvinnor så, och skratta åt det.

För varje liknande upplevelse blir det svårare att skilja på när det är ballt att ha tjejer som hål och slagpåse och när det är hemskt.

Och våld är vad som till slut händer.

Det smärtar mig att skylla på musiken. Det finns så mycket bra fuckstep som inte förtjänar den här krönikan.

Men tills vidare måste vi fortsätta fråga. Varför?